Avstånd

Det var inte Fredrik som reste. Han var kvar, sittandes i lägenheten. Ensam nu, men kanske inte ensammare än innan.

Gårdagens köttgryta var nästan godare idag. Men den var roligare att äta i går, när Gabriel fortfarande var kvar. De hade druckit vin och pratat om kärlek, på engelska. Det var ingen av dem som hade engelska som modersmål och ingen av dem kunde den andres modersmål. Engelskan var deras gemensamma språk på ett sätt, men också inte eftersom ingen av dem ägde det.

Diskussionen var teoretisk. Ingen av dem hade sagt I love you trots att de träffats i ett halvår. Det fanns en kärlek mellan dem men den var inte formulerad, inte konstaterad som faktum. Kärleken var fortfarande en känsla. Så när de pratade om kärlek på ett språk som ingen av dem bemästrade så blev det opersonligt och därför obegripligt. Nu i efterhand kunde Fredrik inte riktigt minnas vad han sagt, vad allting gått ut på. Han hade sagt att kärleken alltid är osäker, uncertain, eftersom man aldrig kan veta om den man älskar verkligen älskar en lika mycket. Gabriel hade nog missuppfattat och pratade om att det inte kunde vara kärlek, det var i så fall äganderätt. Fredrik hade till slut hamnat i att kärlek i vart fall inte var samma sak som lycka. Och, även om han inte uttalade det, så berodde det på ojämlikheten. Olyckan i att vara den som älskar mest. Det finns inte kärlek i jämvikt. Men kanske lycka? Ett slags nöjdhet med sakernas tillstånd.

Mellan Fredrik och Gabriel fanns inte någon nöjdhet, i alla fall inte hos Fredrik. Han var osäker på om Gabriel var nöjd eller om han var kär. Och han visste att han aldrig skulle få reda på det. Han skulle aldrig säkert veta, annat än i momentana stunder av närhet. Som när Gabriels ganska tunga och hårda kropp trycktes mot hans senare på kvällen. Gabriels hår var stickigt och grovt och hela han var hårig. I början hade Fredriks hud nästan svårt att hantera det, men nu var det som ett krav att ha den hårda och stickiga kroppen mot hans hud, som ett sandpapper som tog alla hans nerver i med storm och hans hjärna i besittning. Den gemensamma andningen efteråt, när de kom tillbaka och såg varandra i ögonen, log och flämtade. Ingen engelska här.

Gabriel hade postat ett inlägg på instagram efter att han lämnat. Bilden var på gatan utanför Fredriks lägenhet. Trädbevuxen gata i innerstan, sommarnatten var ljus. Bildtexten var ”I already miss the swedish summer nights”. Gabriel var återigen tillgänglig för alla, inte bara där för Fredrik.

Gabriel skulle hem till Brasilien i två veckor för att träffa sin familj. Han hade inte varit där på ett och ett halvt år, det varit mycket på hans jobb på universitet. Fredrik antog att han hade hemlängtan, även om han visste att Gabriel föredrog Sverige men tysthet, svalare klimat och mindre folk. Ändå satt Fredrik ensam kvar och ville ha mer. Ett krav som aldrig kunde uppfyllas, ett krav som var en följd av kärlek men knappast kärleksfullt.

Han tittade upp genom lägenhetens fönster och upp mot himmelen. Det var söndag kväll. I morgon skulle han vara advokat igen. Stor, trygg och kunnig. En man med tryggt utseende och vaken blick bakom glasögonen. En hamn hans klienter kunde ankra i när deras företag behövde hjälp. Men idag, denna söndagskväll i den ljusa sommarnatten, var han bara en medelålders man i all sin existentiella ensamhet.